Bokmånglarns Skrivhörna: SkrivPuff 2010:4

Det tjöt som värsta mistluren i stordimman. En valarbetare kom rusande tvärsöver det folktomma men ändock blåsjungna torget. Klockan var fyra på natten och ingen ville vara ute och inte ens hon som kom rusande ville vara där. Hade någon stoppat henne just där och just då, hade man kunnat se den pådrivande skräcken som lyste i hennes ögon.

Tre timmar tidigare hade hon slagit igen fabriken. Det sista vallöftet var kokat och det överblivna överflödet till menigheten var borttaget. Lokalen var återställd till ursprungligt skick eller så nära man kunde komma i alla fall och den lilla, men ack så ödesdigra, väskan ställdes åt sidan. Där glömdes den bort.

Valfabriken var belägen på östra sidan om staden, nere vid hamnen men bortom den stora, stora Verkligheten. Det var så den kallades i folkmun; soptippen. De båda verksamheterna hade placerats där för att inte de inte skulle störa den lilla staden som låg ovan, så att människorna skulle kunna få sina vallöften regelbundet serverade och därefter slänga sitt skräp utan att de ens märkte att det hade funnits eller var de tog vägen. Människorna i den lilla staden skulle inte bli störda av livets trivialiteter. Så var det bestämt.

När den unga kvinnliga valarbetaren den här natten hade dragit det sista strecket i det sista papperet och slängt det sista realistiska förslaget i papperskorgen ringde hennes telefon.

- Förbannat, sa hon högt då hon var ensam i lokalen. Förbannat också. Jag har inte tid.

Nu gjorde sig den unga valarbetaren skyldig till ett mycket vanligt misstag. Vi säger allt som oftast "Jag har inte tid." Det har vi visst, vi har all den tid i världen som är utmätt åt oss. Vad vi sen prioriterar att göra med den tiden är en annan sak. Så har borde den unga kvinnan ha sagt om hon var medveten om den lilla, men ack så viktiga skillnaden mellan "ha tid" och "att prioritera".

- Förbannat, sa hon högt då hon var ensam i lokalen. Förbannat också. Jag kan egentligen inte prioritera detta samtal.

Nu gjorde hon det i alla fall och då gick det som det gick.

- Du måste skynda dig hem, sa mannen som ringde. Det tjuter så förbannat och alla tror att det kommer från ditt hus.

Hade du fått det beskedet i telefon en mörk stordimmig natt och om klockan är fyra och du inte kan tänka riktig klart, så skulle du också springa. Speciellt om din mamma för en gångs skull sitter barnvakt åt ditt enda barn och någon säger åt dig att larmet i ditt hus larmar.

- Kalle! Mamma!

Den unga kvinnliga valarbetaren rusar in och springer skrikande uppför trapporna i sitt hus. Både mamman och den lille ligger nämligen på övervåningen, annars hade det ju varit ganska så onödigt att det första man göra, springa en våning upp.

Tio sekunder senare hoppar femton glada människor fram tutandes och skrikandes i alla möjliga och omöjliga positioner. En storväxt man, förresten var det han som tidigare under natten hade ringt till den unga kvinnliga valarbetaren, klev längst fram och satte upp handen.

- Idag är den dag då vi ska fira att det tusende vallöftet som denna unga begåvade människa har skrivit verkligen blir genomfört. Vi brukar nämligen göra så. Låt höra vad du skrev.

Den unga kvinnan, som var mest förbannad för att ha blivit lurad än lättad över att det inte var någon fara, sa med sin mest naturliga stämma.

- Jag skrev så här; Under nästa valperiod ska vi se till att alla människor får sova lugnt och tryggt om nätterna och att inga valarbetare ska behöva arbeta längre än till klockan nio på kvällen.