SkrivPuff 2010:5 - Om att få dispens

    - Satan!

    Mannen som sitter framför datorn såg flundersam ut med rynkad panna och stirrande blick. Exakt så som han ville se sig själv. Pekfingervalsen på  tangentbordet, knatter, knatter och en man går förbi i korridoren.

    - Petterson. Kan du komma in till mig?

    Mannen i korridoren stannar upp och tar ett steg tillbaka. Sticker in huvudet i den slitna tremodularen till kontor.

    - Vad är det om?

    - Skiten till dator bara hänger sig. Vad fanken ska jag göra?

    - Ring Helpdesk.

    Petterson rycker på axlarna och går vidare. Han har nog med sitt.

    - Riiing. Riiing.

    Mannen vid skrivbordet lyfter på telefonluren, lutar sig bakåt och lägger fötterna på skrivbordet. Svarar.

    - Nilsson. XY-verket. Vad kan jag stå till tjänst med?

    Det sista menade inte Nilsson, egentligen. Det var något han hade fått lära sig på senaste charmkursen att alla skulle säga när de svarade i telefon. Bara för att nya chefen tyckte det lät trevligt. Nilsson delade inte den uppfattningen. Han ansåg liksom de flesta på den avdelning han arbetade på att deras arbete inte gick ut på att "stå till tjänst", utan att göra det som ankom dom som oväldiga tjänstemän. Om beslutet sen gick "kunden", också ett nytt modeord inom verket som alla hatade, menigheten menade man egentligen, emot, så var det inget som de kunde rå för. Man följde ju bara den lagstiftning som fanns.

    - Skulle bara vilja veta när man kan tänkas få ett svar på ansökan.

    "Ännu en sådan där jävla påstridig sak", tänkte Nilsson. "Jag arbetar ju så fort jag kan och i tur och ordning." Men det sa han ju naturligtvis inte.

    - Vad gäller saken?

    Mannen i andra änden drog efter andan.

    - Det gäller ett gammalt ärende, en dispensansökan angående en mätmetodik. Jag har ett ärendenummer. Vänta lite så ska jag hämta det....

    Nilsson drog på smilbandet, kände en lättnad och tackade djupt den byråkratiska metodiken och i synnerhet arkivsystemet som inte undslapp någon eller något och bevarade allt i evig tid.

    - Ärendenummer 2008-31-0345. Ska du ha ärendemeningen också?

    - Räcker så bra med ärendenumret så. Då ska vi se, bara jag får den här förbaskade datorn att fungera.

    Ett sådant här enkelt ärende var Nilsson mer än gärna behjälplig med. Att gå in i diariet och se vilket ärende "kunden" efterfrågade njöt han av. Om däremot kunden frågade när det skulle bli klart och ett beslut väntas blev han mer snarstucken. Allt har sin tid och myndighetens kvarnar mal stadigt på, om än lite sakta ibland, men har man inte alla fakta på bordet, så kan man inte ta något beslut. Oftast var det ju så att "kunden" inte hade fyllt i eller lämnat de uppgifter man behövde för att ta ett beslut.

    - Nu har jag det. Ja, det här är ett delikat fall. Du vill ha en dispens för att kunna använda den gamla mätmetoden fortsättningsvis, dock längst till siste december 2009, då du beräknade att den nya apparaturen skulle vara på plats.Vi ska se mer. Ja...

    Nu blev Nilsson eld och lågor. Tiden hade gått ut, datumet var passerat och därmed var dispensansökan onödig. Han kunde med gott samvete avsluta ärendet, få en pinne i statistiken utan att behöva göra ett dyft. Vilken lycka.

    - Som jag kan se det, fortsatte Nilsson nu med en glättig ton, behövs ingen dispens då datumet i din ansökan har passerat. Då avslutar jag ärendet här och nu. Det var väl bra?

    Mannen i den andra änden suckar ljudligt.

    - Jag skulle behöva dispens till halvårsskiftet. Det har blivit vissa förseningar i leveransen av den nya utrustningen. Kan du inte bara skriva det i ansökan som ligger inne?

    Nu drog Nilsson ännu mer på smilbanden, men det kunde ju som tur var inte den andre se.

    - Varje ärende behandlas för sig och i tur och ordning. Du är välkommen in med en ny dispensansökan, så får vi se vad vi på Verket kan göra, och nu sa Nilsson något högst ovanligt, men var det nytt år så var det. Om du inte har bråttom, så är det bara att köra på som vanligt. För så länge ansökan ligger hos oss, så anses du ha dispens och hinner vi inte avslå ansökan innan halvårsskiftet, så är ju allt bra. Eller hur?

    Nilsson la på luren, lutade sig ännu längre bakåt i stolen. Tänkte "Två pinnar i statistiken! Utan att behöva lyfta ett finger." Och så en förhoppningsvis nöjd "kund". Han skrattade högt och länge, men bara för sig själv.