SkrivPuff 345 - Om nedräkning

    Att få hålla om Maria gör att min kropp helas och att känna värmen när vi två blir ett är det enda som gör livet värt att leva och har alltid vara det enda sättet för mig att resa mig. Så även den här kvällen.

    - Det är likadant för mig, brukar Maria säga. Den värme jag känner när jag håller om dig är det jag lever för, är det jag längtar efter och är det som gör mig hel. Det är det som skiljer mig från barnet.

    Efteråt, Maria tar min hand och leder mig ut i hallen.

    - Ta på dig skorna, säger hon. Vi ska ut och gå.

    Väl nere vid vägen som går ditåt, hissen fungerade naturligtvis inte, tar hon min hand och leder mig ner mot den lilla parken. Den gamla bänken står där som alltid, på samma plats som en gång det uråldriga raka trädet stod. En liten lampa lyser upp och gör att vi kan se det vi behöver se. Bakom står det raka och färggranna trädet, det uråldriga trädets arvtagare.

    - Jag träffade en gång en ung kvinna här, börjar Maria och tittar upp på mig. Vacker var hon, med ett långt svallande brunt hår och klarröda läppar. Hon var här med sin lilla son som lekte i sandlådan.

    Jag sätter mig bredvid Maria. Lutar min axel mot hennes.

    - Hon sa så här till mig; Den dagen man blir vuxen är den dagen man tror att man har lärt känna sig själv. Jag förstår inte varför människan tror det.

    När Maria säger orden ser jag den unga kvinnans ljus irra i natten. Jag känner hennes närvaro och det gör mig stark som alltid. Den lilla pojken sover i en påse på hennes rygg, är trygg i hennes närhet.

    - Man lär aldrig känna sig själv, det är bara något ni människor har fått för er.

    Marias röst är förvillande lik den unga kvinnans när hon citerar henne.

    - Det är något som fattas oss.

    Marias röst blir sig själv igen, ser på mig. Vi har kommit till vägs ände, vi har gått genom eld och vatten för varandra. Det är bara en sak som fattas oss.

    - Det första steget var när jag träffade dig, säger Maria. Den innerliga närhet jag kände den gången när vi var tillsammans gick inte att förklara bort. Därför stannade jag och så länge jag känner så, kommer jag också att stanna.

    Det raka och färggranna trädet börjar att röra sig i sina löv, små daggdroppar faller sakta över oss. Den unga vackra kvinnans irrbloss drar sig längre och längre bort, den lilla pojken vinkar försiktigt och till slut smälter de samman med det ljusa morgonskenet i en färgprakt som aldrig tidigare hade skådats. Gryningstimmen är inne.

    - Det andra steget var för två veckor sedan när jag träffade henne. Hon sa att allt redan var förutbestämt men att det hade blivit fel och nu hängde allt på dig om det skulle kunna ställas till rätta.

    Jag vet vad som hände det lilla barnet, men ska jag berätta det för Maria? Oron får mig att må lite illa, att bli svag igen, att förflyttas till en annan tid och en annan händelse.

    - Du måste säga det till Maria, hade den gamla damen som hänger tvätt sagt. Det är där felet finns. Hon måste få veta.

    Måste alla veta allt om alla? Måste Maria veta allt om mig och min historia? Måste jag veta allt om Maria? Jag tittar på henne, ser henne i ögonen och det är då jag faller, faller på precis samma sätt som jag gjorde den första gången och alla andra gånger efter det. Hennes ögon får mig att inse hur liten jag egentligen är här på jorden, hur flyktigt allting är, men att det samtidigt finns något beständigt. Jag och Maria.

    Maria lägger sitt huvud i mitt knä, tittar på mig och ler.

    - Det är ett vackert träd, säger hon. Så rakt och färggrant. Ibland tror jag att det förstår vad jag säger.

    - Det har stått här sen urminnes tider, svarar jag. Dess anfader var den första levande som fanns här, det har sett det mesta av det bästa och mer därtill. Det kommer att stå här århundraden efter det att vi har lämnat in. Den har till uppgift att vaka över vår blivande son.

    Maria rycker till och något drar förbi hennes ansikte, munnen vrids nedåt och ögonen blänker. Jag lutar mig över henne och stryker min hand på hennes kind.

    - Allt ska vara oss givet, bara jag kan förlika mig med mig själv. Det är det som fattas och det är det sista steget. Det var så hon sa, eller hur?

    Trädet drar in löven, vill inte höra vad vi säger, det är så värdigt att det inte vill ge sig in i vår privata sfär, men jag ser på dess grenhållning att den inte har släppt oss helt. Jag klappar dess stam och tänker varma tankar.

    - Ja, svarar Maria. Det var så hon sa. För att allt ska bli som det var tänkt att bli, måste han berätta sin historia för dig, den sanna historien. Det var så hon sa.

    Att få berätta om den sanning man själv känner befriar och släpper lös. Jag har alltid ansett att det var den dagen mitt liv tog en vändning jag inte var förtjänt av, inte ville och inte kunde. Mina föräldrars sätt att se på saken splittrade dem och skulden lades på mig. Att vara åtta år gammal och anses vara ansvarig för en människas död är inte bra för någon, att samtidigt få skulden för föräldrarnas skilsmässa gör det barnet en otjänst som det knappt går att hämta sig ifrån. Jag blev vuxen samtidigt som barnet i mig aldrig växte upp.

    Jag och Maria bara är, säger inget mer.

    - Vem är du, frågar jag. Tänker tillbaka på en annan tid när jag ställde samma fråga och det svar jag då fick. Jag ryser vid tanken.

    - Ja, svarar Maria. Vem är jag?

    Hon sätter sig upp, vänder huvudet mot mig och ser in i mina ögon.

    -Ja, vem är jag?

    Vi sitter där tysta och känner den tunna ljumma och mörka natten. Maria somnar lugnt och tryggt och själv lägger jag min arm runt hennes axel.

    Till slut känner jag att den unga vackra kvinnan med det långa bruna håret kommer upp bakom mig.

    - Att inte vara sig själv är detsamma som att växa upp, säger hon. Att kunna anpassa sig efter andra och förändra sig efter situationen tyder på mognad och en sådan frihet i sinnet att man kan säga att man har nått fram i livet. Du ska vara lycklig med Maria.

    Hennes röst gör mig sömnig och lite törstig. Trädet känner det och sträcker fram ett blad med några droppar vätska på.

    - Säg inget, säger den unga kvinnan. Du kan väcka den lille då.

    Jag vänder mig om och säger.

    - Jag har bara en fråga.

    Den unga kvinnan sätter fingret för munnen och viskar så tyst, så tyst att inte ens det raka gamla trädet hör det.

    - Du kommer att få veta innan dagen är slut, säger hon. Maria kommer att tala om för dig vem hon är. Jag lovar. Det är det näst sista steget till din försoning med dig själv.