SkrivPuff 357 - Om en satsning

    - Ta i då!

    Det började närma sig jul och det vita pudret hade brett ut sig över nejden, kvicksilvret hade sjunkit till -9 och andedräkten stog som en sky ut ur deras munnar. Det är ett hårt arbete att skotta snö, så deras ansikten blänkte av svett. Några hade tagit av sig mössan medan andra hade knäppt upp jackan för att släppa ut fukten och bli lite torr på kroppen. Det var tyst, bara skrapandet från skyfflarna hördes. En man ställde skyffeln i en driva, rätade på ryggen och lutade sig framåt, hängde liksom på skyffeln. Pustade ut medan han tog av sig handskarna.

    - Nu får det fan i mig räcka.

    Han tittade sig runt, såg på de andra som fortfarande skottade så att snön yrde.

    - Vi är inte färdiga än. Ta i nu!

    Mannen såg med tom blick på den som pratade sist. Han ruskade på huvudet men efter ett tag tog han åter på sig handskarna, tog skyffeln och blörjade skotta med de andra.
    Den vita snön och de vita skyar som kom ut ur männens munnar stod sig vackert mot den blåa himlen och den gula solen. Det var en välsignad dag så här strax innan jul, men den krävde dock sin arbetsinsats.

    Ett stojande hördes från husen bredvid, ett stort antal barn kom farande som om de gemensamt hade bestämt att nu var det dags. Ett herrans liv höjde sig över mängden, barns glädjetjut blandades med skrapnadet av pulkorna som drogs mot asfalten i den nyligen skottade gången.

    - Var försiktiga, skrek en av männen. Vi har skottat här.

    Som om nu en ungskock på i medeltal tolv år lyssnade på en skottande man när snön ligger vit, jullovet just hade börjat och det bara ska åkas pulka. Tio sekunder senare hade skocken dragit förbi och lämnat fem förbluffade män samt tre nedrivna snöhögar och en numera oskottad gångväg efter sig.

    - Det var då fan!

    Männen samlades i en ring, lutade sina hakar mot skyfflarna. En av dem sa.

    - Det här ska de få igen, eller hur?

    Männen rätade på ryggarna, nickade instämmande och lämnade gångvägen oskottad för den här gången.

    - Vi ses om fem minuter.

    Det var en bister skara män som strax därefter gick i gåsrad bort mot den stora vitglänsande pulkabacken. När de närmade sig var det en av ungarna som skrek högt.

    - Ta skydd. Nu kommer de. Inta era positioner.

    Strax därefter började snöbollar regna över männen. Trots deras ålder och erfarenhet av livet, så hade de glömt bort hur barn tänker innerst inne, hur snabbt barn agerar och hur oväntat deras reaktion kan bli. Helt oskyddade och oväntat dränktes de i snö. Nu hade ju de här männen varit med ett tag, erfarenhet varar och berikar, så de kastade elegant av sig snön och sprang skrikande i en mottack mot de nu allt mer upphetsande barnen.

    - Mula dom!

    Ordern var konscis och kunde inte missförstås. Deras attack var obarmhärtig, barnen for all världens väg utom de stackare som under våldsamma skratt brottades ned och mulades så att ansiktena glödde. En busvissling skar genom luften, all stojande verksamhet stannade omedebart upp och alla lyssnade med öronen på skaft. En order gavs.

    - Pulkarace! Alla till toppen.

    Med sammanbitna ansikten tog alla varsin pulka och begav sig mot toppen. Pappor och respektive barn parade ihop sig, hjälpte varandra upp, delade bördan och såg så där stolta ut som bara fäder och söner kan göra när de tillsammans ska åstadkomma något viktigt.

    - De vuxna bak!

    Alla paren trängde ihop sig i varsin pulka, ställde sig på led och väntade på en signal.

    - Först till trädet. På era platser....

    Längst bak, lite skymd och alldeles ensam stod en pojke för sig själv och tittade på. Han ansiktsuttryck var neutralt, hans ögon sa ingenting och han var alldeles tyst, men han stod där med en sprillans ny, stor och fin pulka bredvid sig. En av männen såg honom, skrek.

    - Stopp. Alla startande är inte klara.

    Han reste sig upp och gick bort mot pojken.

    - Jag har ingen pappa, sa pojken, så jag har ingen att åka med.

    - Du får åka med oss, om vi får åka på din stora fina pulka. Där får vi plats alla tre.

    Strax därpå stod återigen fem pulkor på rad färdiga för start. "Full satsning", viskade mannen till de två smågrabbarna som satt framför honom. "Det här tar vi."

    - ... färdiga. Åk.

    Under ett våldsamt tjut for alla ekipagen nedför branten i en hiskelig fart. Två av pulkorna skar fast med den ena meden och drog sig åt sidan och paren for med våldsam fart ut i den mjuka snön. De andra tre for jämsides ned, men en pulka var något snabbare och skar den tänkta mållinjen knappt före de andra. Under ett tjut for de som satt på den vinnande pulkan upp och började hoppa upp och ner av lycka. De andra männen och pojkarna kom fram och gratulerade och var inte det minsta avundsjuka.

    - Dags för lunch.

    Alla troppade av under ett glatt samspråk bort mot villaområdet de kom från. Huller och buller gick de i ingen ordning alls, men längst fram av dem alla gick en liten pojke med en alldeles ny och nyligen invigd pulka. Hans steg var spänstiga, hans rygg var rak och ansiktet glödde av stolthet. Det var speciellt en sak som mannen hade sagt till honom som satt som en glödande lyckopinne i bröstet. Och så hade han svurit lite också.

    - Det var ta mig tusan den finaste pulka jag någonsin har åkt på.

    Trots att de kom tvåa i pulkracet, trots att de inte vann, svällde det i honom och han förstod att han hade fått vara med om någonting som det var få förunnat att få vara med om. Nu hade han också något att berätta för mamma, hon som hade gett honom "... ta mig tusan den finaste pulka..." av dem alla. Han skrattade högt.