SkrivPuff 341 - Om en måndagmorgon

Jag sitter och tittar ut genom fönstret på fjärde våningen. Jag tycker det är kul att sitta där i min ensamhet, i tystnaden och se utan att bli sedd, att passivt studera skeendet och det som sker runt omkring mig. Där jag sitter tänker jag ofta på de som inte bryr sig. De som inte observerar det som händer runt dem, de omedvetna. Så mycket de går miste om och så många upplevelser de inte får. Att inte förstå innebär att man är så inskränkt att man inte ens ser. Det är inte lätt.

Mannen som går på trottoaren vinglar, tar ett snedsteg och ett steg framåt, ett snedsteg till, stannar upp och ser sig omkring. Plötsligt ramlar han omkull, sätter sig på baken, tittar upp, kravlar runt och försöker ta sig upp. Vill vidare, men kroppen fungerar inte. Till slut lägger han sig på sidan, i fosterställning som om han vore ett barn och ligger sen stilla som om han sover. Runt mannen går människor hitåt eller ditåt, väjer för honom. Ingen stannar. Ingen ser honom. Livet går.

Det är därute den riktiga världen finns, den som sträcker sig längre än vad vi kan föreställa oss, längre än våra vardagsrum och mycket längre än vår egen faktiska lilla verklighet. Världen är så stor, så stor. Jag har alltid levt i den nära världen, den som finns nu och här, inte sen och där vilket gör att jag blir där jag är trots att jag vill nå ut och alltid vara någon annanstans. Det är här jag har funnits i hela mitt liv, aldrig vågat mig ut och delta och vara den världsmedborgare jag aldrig klarat av att bli. Trots min obesvarade längtan för det stora är jag barnsligt förtjust i det lilla, det som finns runt ikring mig, nära mig. Det är där jag är och verkar och lever mitt liv så gott jag kan.

Varför det har blivit på detta viset har jag inget bra svar på. Jag vet inte, helt enkelt. Det kanske har att göra med min uppväxt där varken mamma eller pappa var speciellt förtjust i att röra på sig. ”Man ska hålla sig till sitt”, sa alltid pappa. Mamma höll alltid med pappa. ”Det är fint som vi har det”. Med det, menade hon att utanför vår egen lilla sfär, så fanns det inget att stå efter.

Där jag sitter, högst upp i huset i mitt och Marias kök, kan jag iaktta en mängd olika händelser; det som sker på gatan, i huset mittemot och t.o.m. på taken. Jag ser även det som rör sig på himlen. Allt jag kan se och få syn på studerar jag och de mest fantastiska scener utspelar sig framför mina ögon.

Någon stannar till vid mannen, tittar på honom, tar på honom, sparkar på honom där han ligger, sparkar så att hela kroppen skakar. Mannen rör sig, snurrar runt, snurrar bort åt det håll där ingen finns, ingen smärta och inget hot. Händelsen får människorna att stanna upp. Det händer något och alla vill. Samtidigt som den aggressive fortsätter att sparka börjar folksamlingen att skruva sig runt sitt eget epicentrum, som om de inte vill se, men ändå vara delaktiga. Alla stannar. Alla ser på honom. Livet står.

Där rör sig allt, fort fort, snabbt, snabbare eller långsamt, det står även stilla, men bara för några sekunder. Sen rör sig allt igen. Människor kommer och går. Vissa går åt det ena hållet medan andra går åt det andra hållet. Bilar tutar, gasar och bromsar. Det smälls i bildörrar, skriks och gapas därute, därute där en stor del av livet är. Tittar på mamman som drar barnvagnen uppför den lilla backen innan hon försvinner ur mitt synfält, ser den gamla kvinnan som kommer dragandes med en vagn. Det är damen som hänger tvätt som kommer gående, samma tid som vanligt. Jag kan inte låta bli att le när jag ser henne, ser att hon fortfarande finns där och gör vad hon måste göra. Hon går som alltid in genom dörren till sjuan tvärsöver gatan.

Trots att jag gjort studerandet till stor konst sen barnsben, så är det något som fattas i tillvaron. Det jag ser får mig att må illa och samtidigt dras jag till det som en fluga till en sockerbit, men ändå struntar jag i allt. De senaste veckorna har det hänt något med mig. Det är liksom som om all kraft har runnit ur mig och gjort mig alldeles tom inuti. Vad som har försatt mig i den sinnestämning jag är i vet jag inte, varför jag är ambivalent nu för tiden. Jag gör ju bara det som jag alltid gjort, undersöker allt som finns runt om mig och försöker hitta en, mening med tillvaron. Det är inte enkelt att rannsaka sig själv och försöka hitta varför man inte mår som en prins. Skillnaden är, tror jag, att jag numera inte kommer någonstans, det har aldrig hänt förut och det känns inte bra på något sätt. Jag vet inte varför, men så är det, det är bara att acceptera.

När saker händer omkring en reagerar man, konstigare än så är det inte. Tyvärr är det så, att det är de otrevliga sakerna som har en förmåga att ta överhanden i våra liv och jag är inget undantag trots att jag trodde att jag var immun och inte skulle påverkas på det här sättet. Så är det! Eller också är jag bara uttråkad. Jag vet inte.

Han som sparkar, sparkar utan att sluta. Mannen som ligger ner kommer inte undan, ligger nu stilla, rör sig bara då energin från sparkarna matas in i kroppen på honom, en efter en. Människorna som står runt börjar upplösas i en aldrig sinande ström av rörelse. En rörelse bort från det som händer framför dem. När ingen är kvar slutar den aggressive att sparka. Ingen finns där. Ingen ser på honom. Livet for.

”Heaven is a place on earth ….” Jag ler när jag tänker på den strofen, Belinda Carlisle fylliga röst ljuder försiktigt i mitt huvud. Allting stämmer så bra. Jord, eld, luft, och vatten. De fyra elementen och etern som förmedlar allt och binder samman livets byggstenar med planeten Jorden. Himmel och jord eller himmel och helvete? Jag ser framför mig vad alla vetenskapsmän skulle säga om den teorin. De dundrar och går på. Fyra element!! Vad är det för dumheter? DNA, atomer, energier. ”Vi är uppbyggda av energi”, skriker de. ”Ingenting annat. Det är inte så enkelt.”

Varför kan det inte få vara enkelt? Varför kan inte livet på den här planeten få vara himlen och paradiset? Varför kan inte godheten finnas mitt ibland oss, vara vi, vi människor och allt annat som existerar här och nu? Varför kan inte jorden få vara paradiset och det andra, det som kommer sen, det okända, inte vara någonting? Är slutsatsen att det som kommer sen, det som är okänt, gör vi till helvetet bara för att det är okänt? Är vi så rädda för det okända att vi tror att det måste vara hemskt, att det inte kan vara något bra? Varför måste vi människor alltid konstra till saker och ting och göra det svårförståeligt? Varför kan det inte få vara slut när det är slut? Början och slut, ingenting mer. Det behövs ingen fortsättning. Jag skakar på huvudet, förenkla saker och ting, det skulle aldrig fungera.

Förra året gick min bästa vän bort, helt plötsligt dog han, försvann utom synhåll, tog klivet över till andra sidan eller vad vi nu vill kalla det. Ena dagen var han här mitt ibland oss och andra dagen var han borta. Inte hans kropp alltså, den var kvar, utan det var han själv som försvann och med den också hans förmåga att finnas till, att kommunicera med oss andra. Det är inte rättvist mot oss som blir kvar och vars enda uppgift är att sopa igen spåren efter den som drog vidare. Den kropp vi besitter är inte till mycket nytta när vi inte är här, när det inte finns någon eller något som kan kontrollera den. I det läget är det absolut nödvändigt att den tas om hand av någon och det var där jag fick kliva in.

Det värsta med att inte finnas till, tycker jag, är att man inte vet var man hamnar, var man tar vägen. Det är därför jag hoppas att det inte finns någon annan plats när det är slut. Då vet man i alla fall, då kan man vara säker. Som ni märker har jag börjat grubbla så mycket den senaste tiden, det är väl därför jag känner att jag behöver ett ombyte och göra något annat. Allt för att slippa den här tröttheten jag går och bär på.

Jag försöker använda det jag ser i mina berättelser och mina artiklar. Jag skriver och berättar, det är det jag lever av eller också lever jag på min fru. En fyrtiotreårig man som lever på att studera människorna och berätta det han ser och att ta emot allmosor av sin fru. Vissa anser det absurt att jag får lov att leva på det här sättet, men jag har hitintills trivts med det här livet och vi klarar oss bra ekonomiskt. Jag är frilans och har hyfsat med jobb. Har alltid varit och kommer så att förbli hoppas jag. Om jag skulle etikettera mig själv skulle jag kalla mig journalist och betraktare, en sådan som studerar livet och människorna, det som sker, en betraktande journalist som skriver journalistiskt betraktande berättelser. För det som sker är livet och det är livet i sin enkelhet som jag studerar. Förstår ni? Jag hoppas det i alla fall för då kan ni få lov att tala om det för mig, för det är knappt jag gör det själv.

De senaste dagarna har inte varit som alla andra dagar i mitt liv. Det har inträffat saker som jag inte kan förklara och inte förstår. Ett vindskifte som seglaren skulle säga, ett rejält vindskifte, från väst till öst ungefär. På något sätt känns det som om jag står vid ett vägskäl i mitt liv och att det är någon som försöker putta mig i en viss riktning. Ska jag fortsätta i gamla upptrampade spår eller ska jag försöka hitta något annat att göra?

För att slippa sitta hemma och bara stirra rakt fram dagarna i ända tar jag dagliga betraktelsepromenader och får samtidigt lite frisk luft i näsan. Det är bra för konditionen också, och blodomloppet och musklerna och allt annat i kroppen som behöver motioneras. Jag tror att även de små grå i det som sitter ovanför axlarna mår bra av det. Tack vare den myckna luften har jag sett människor som jag aldrig sett förut, känt dofter och smaker som jag aldrig smakat förut och sett syner som jag aldrig sett förut. Det är märkligt hur vi fungerar som människor, hur vi ser, men ändå inte ser, hur vi förstår, men ändå inte förstår. Något är på gång.

Sirenerna har tystnat. Mannen som ligger ner, ligger inte längre kvar. De har hämtat honom. Ingen stannar. Ingen ser honom. Livet går.

Just nu sitter jag här vid köksfönstret och filosoferar tyst och tänker på det som har varit. Gamla minnen väller fram och allt det glada som varit kommer, bilder av ansikten som inte finns längre dyker upp i min hjärna, hågkomsten av människor som aldrig mer kommer att skratta med mig. Känslan gör mig förlamad och jag har svårt att röra mig, svårt att andas och det bränner i bröstet. Maria säger att det är sorg. Jag vet inte, det får vara vad det vill för mig, men jag berörs av det och det är jag tacksam för, det visar att jag bryr mig. Jag har, tack och lov, ännu inte börjar prata högt med mig själv, men det är nog det enda man ska vara glad över.