SkrivPuff 343 - Om språkkänsla

    - My favourite song, sa hon och log. It makes me feel so good.
    Vi hade träffats på en ensligt belägen restaurang den där dagen i maj 2001 i en liten sliten byggnad en halvtimmes promenad från Stade de France i Saint Denis utanför Paris. Det fanns fem små bord, ett ojämnt trägolv, ingen stol var den andra lik, dukarna som små penetrerade tyglappar men de var stärkta och lyste rent och vitt. På ett par hyllor stod det vinflaskor med små lappar med namn på. Jag hade valt en plats där jag kunde se in i köket, vilket jag genast ångrade när jag såg kockens håriga ansikte som sög på en fimp, hans skitiga förkläde och köket som förövrigt önskade mycket. Jag var den enda gästen.
    - Manger? Ordre?
    Kyparen tittade lite snett på mig, förstod att jag inte var fransman så han kostade inte på sig de mest artiga franska glosorna.
    - Avez-vous un menu, s'il vous plaît?
    Han såg allt lite konfunderad ut när jag gjorde ett tappert försök med min allra bästa skolfranska. Han snörpte lite på munnen, vände sig om och tog en meny som låg på bordet bredvid, och la den på mitt bord.
    - Ce qui est souhaité à boire?
    Som tur var kände jag igen ordet "boire", chansade lite.
    - Vin de table, s'il vous plaît, et une Coca.
    Jag börjar studera menyn och förstod några glosor här och där. Nötkött kände jag igen "boeuf", bestämde mig för det.
    - Do you mind?
    Jag tittade upp och såg rakt in i ett glatt kvinnoansikte. Innan jag hade hunnit säga naturligtvis, varsågod och sitt, på det där krångliga svenska sättet som till slut ger en främmande människa tillträde till ens egen privata sfär, så hade hon satt sig ner.
    - You're not from France? Like it here?
    Nä, från Frankrike är jag ju inte, det höll jag med om och att jag trivdes här höll jag också med om men längre kom jag inte innan hon tog över och talade om följande för mig; Hon var från New York, tjugosex år gammal, hade en våning på Manhattan och flög jorden runt alldeles själv bara för att träffa spännande människor. "Det är ju det livet går på, eller hur?" En riktig liten pladdermaja var min första tanke, mer pengar än förstånd.
    - Ces't une bon vin, n'est pas?
    Kyparen hade kommit och satt sig vid vårt bord. Han hade tagit med sig en flaska och två glas extra och satt det framför honom själv och Michel. De startade omedelbart att prata i munnen på varandra, orden smattra fram och tillbaka och båda såg lika exalterade ut.
    - I always eat at this place when I'm in Paris, sa hon i en inandning till mig. Jean serve a marvelous food. The best place in Saint Denis.
    Jean själv kom in med biffen till Michel och mig. Hon hade rätt, trots fimpen i munnen, de håriga armarna och det skitiga förklädet så smakade biffen helt underbart. Man behövde bara lägga kniven på köttet så hade man skurit av en bit, så mört var det, och smaken, smaken ... Saliven svämmade över i gommen när köttet träffade smaklökarna, och det enda som hördes var ett tyst och behagfullt "mmmmm" från två då världsfrånvända människor. Jean, som hade stannat kvar, såg både lättad och glad ut över våra reaktioner.
    Idag sitter jag och Michel på Pearl Oyster Bar, 18 Cornelia St, West Village på Manhattan och sörplar ostron, äter hummer och andra skaldjur.
    - Do you remember Jean on that small little restaurant in Saint Denis, frågar jag.
    - Sure, svarar Michel. Can't forget his beef. The best beef in the whole damn world.