SkrivPuff 346 - Om en liten tuva

    Det hade börjat mörkna rejält, molnen hade slutit till den sista ljusspringan och allt blev dött. Jag hade sagt till Putte att han var tvungen att vara försiktig, det var nu det gällde. Vi smuttade försiktigt på den silverglänsade lilla pluntan och kände den livgivande gyllengula vätskan rinna nerför strupen och värma upp magen, så där ljuvligt underbart som bara en Ballantines kan göra. Jag tände en Röd Prince och såg ut över evigheten.

    - Det var i hörnet du såg dem gå in?

    Jag var tvungen att dubbelkolla, för med Putte vet man aldrig. Den blick han gav mig var vass, vassare än den rakkniv frisören i Kapstaden hade använt när vi lade till för reparation på varv av det stolta men ganska så rostbemängda M/S ”Happy Eastern Wind”. Vi gick med styckegods mellan Hong Kong och Kapstaden på åttiotalet, hygienen var väl inte det som prioriterades, men när vi väl kom iland var det dags att både tvaga och raka sig och få sin övriga lekamen omskött. Vi tog in på det billigaste hotell vi hittade, vilket vi snart ångrade, då lyhördheten var värre än om man fick hytten bredvid hydraulspelet på båten och då grannrummet flitigt frekventerades av hamnens glada damer, var det många oanständiga ljud som trängde genom väggen. Min kineskompis, som tyvärr råkade springa på för många boernävar och en kniv under kvällen, och jag drog oss ner till närmsta badhus med inhyrd frisör. Som tur var, var det polaren som satte sig i stolen först. Det dröjde inte många minuter innan jag hörde våldsamma vrål därinne, sekunden senare kom han rusande ut till mig och visade upp den rostiga slöa kniven frisören hade använt. Den dagen köpte vi oss båda varsitt lättanvänt hyvelset, vilket jag för övrigt fortfarande använder.

    - Kolla, där kommer de.

    Putte väckte mig med en vass armbåge i sidan. Mina sinnen spändes på helspänn när jaktinstinkten tog överhanden.

    - Det är dags, sa jag. Var försiktig och må lyckan stå oss bi.

    Jag tog upp telefonen och ringde Sheriffbruden.

    - Var beredd, sa jag. Grönt ljus. Ten-four. De är på väg.

    Hon visste vad hon skulle göra den lilla tulpanknoppen. Var det någon som kunde detta spel var det hon, jag litade fullständigt på henne och kände mig trygg att vår lilla plan skulle fungera klockrent.

    - Håll uppsikt bakåt, sa jag till Putte. Vi vill inte ha någon kniv i ryggen.

    Som två katter i mörkret följde vi efter tvillingarna. Uppdraget var förenat med dödsfara, vi var båda medvetna om det, så avståndet mellan de båda och oss var kanske lite väl långt och det var nog det som gjorde att det inte slutade som det var tänkt.

    Väl framme vid Norra Promenaden, precis öster om Norrtull, var de som bortblåsta. Jag tittade på andra sidan vägen där jag såg Sheriffbruden stå och hänga i en portuppgång, precis som planerat. Jag såg att hon såg oss, pekade med tummen öster ut och vände sedan på klacken åt andra hållet.

    - Nedåt och det snabbt.

    Putte tog befälet och vi rusade som små illrar över spårvagnsspåren och in på Källargatan. Just när vi båda hade slunkit runt hörnet var det något som fastnade kring min fot och jag stöp som en contacortagran i den första höststormen. Till min förfäran hörde jag hur Putte gick samma väg. ”Liten tuva stjälper ofta stort lass”, tänkte jag innan jag ens hade fattat vad som hade hänt. Rakt genom smärtan kände jag hur det kalla stålet från en revolver stacks in i min nacke samtidigt som gammalt använt krut kittlade mina näsborrar. På kraftigt bruten svenska väste en röst som fick mina nackhår att resa sig.

    - Bara att ligga still. Annars kraftigt bom-bom i huvudet.