SkrivPuff 347- Om att bära ljus

    Den gamla damen kommer gående, rakt mot mig. Hon ler och strålar.

    - Kom, säger hon. Sätt dig här.

    Hennes soffa ser så där härligt inbjudande ut att jag inte kan motstå. På bordet står en termos och ett par fat med kakor och godis. Vi befinner oss i hennes lilla stuga, den som är oändligt mycket större på insidan är på utsidan, den som innehåller all världens vetande då det var hon som var här först.

    - Jag ska berätta för dig om människorna, säger hon. Om det ok de bär på, om varför de beter sig som de gör.

    Jag vet inte vad som händer med mig när jag är i hennes närhet. Hela jag blir som ett enda stort leende och jag ryser av välbehag när hennes ord träffar mina trumhinnor. Det är på det viset hon påverkar oss alla.

    - Den dagen människan kom till den här planeten hände det något med henne. Syftet var att hon skulle bära och föra det ljus som finns i henne mellan generationerna, mellan de olika länderna, mellan de olika syften hon har. Som du måste förstå är ljuset bringaren av den glädje och kärlek som finns i henne, var hon än bor och vilken hudfärg hon än har. Alla är vi del av samma ljus.

    När hon berättar sin historia för mig, är det som om jag återigen får vara med om en resa i tiden. Jag har sett delar av människans historia förr, men den del jag får se idag är helt annorlunda. Det är kärlek och födelse, glädje och ljus. All denna grymhet som vi bär på, all den svärta som finns balanseras av det ljus och den glädje hon visar mig. Människor som dansar, människor som älskar, människor som tillsammans skrattar och ler. Människan som hon är ämnad att vara.

    - Du ser? Det är så det var tänkt att vara.

    Jag ser och jag förstår och vill vara en del av det glädjerika sköna hon visar mig. Det är bara ett fel. Jag kan inte glömma den bild av mänskligheten som mannen man inte kan se i ögonen visade mig. Jag märker att mina tidigare bilder och den gamla damens bilder ställs bredvid varandra.

    - Du kan välja vilken sida du vill företräda, säger hon.

    Det är här konflikten i mig syns. Jag vill företräda det ljusa ljuset, men jag är människa och jag har mer än bara det ljuset i mig.

    - Jag kan inte välja, svarar jag. Jag är människa. Jag har både det ljusa ljuset och det mörka ljuset i mig. Jag måste tjäna båda.

    Hon projicerar ytterligare bilder i mig, ljusa milda bilder som ger en sådan uppenbar frid att valet borde vara givet. Det blir varmt och skönt och jag ryser av välbehag, ser leende människor av alla de slag, med olika hudfärger som blandas i en skön samling. Det tjatter som uppstår när alla försöker konversera, men det enda som gör att de förstår varandra är skrattet och leendet, ljuset som förenar istället för att repellera. Problemet är att i bakgrunden står Kallvanius och ser på mig. Motvikten till det ljusa, men han är verklig, hotet mot ljuset, mörkrets furste med de ljusa och milda falska orden.

    - Vi måste visa ljuset, säger jag. Jag vill arbeta för ljuset, det är det enda som betyder något.

    Den gamla damen strålar som aldrig förr, det finns ett ljus i hennes ögon som det är få förunnat att se. "Det är så livet ska vara", tänker jag. "Så ljust och leende."

    - Människan drivs av en inre kraft, säger den gamla damen. En kraft som beror på det oberäkneliga, det ofullbordade och det icke perfekta. Det enda perfekta i den här världen är ljuset, det varma ljuset som står för glädje och helande. Det kommer att bli en glädjens dag om du väljer det ljusa ljusets väg och vill arbeta tillsammans med oss för att motverka mörkret.