SkrivPuff 350 - Om överflöd

    ”Jag är inte ens född”, börjar han. ”Jag finns bara. Har du själv ställt dig frågan om jag verkligen finns eller om jag bara är en projektion i ditt huvud? Vad är det här för ställe du är på? Har du tänkt på det? Om jag vore i dina kläder skulle jag i det här ögonblicket vara rädd, mycket rädd, men du verkar acceptera det mesta utan att ens protestera. Det är svårt att vara säker här i världen, eller hur? Nä, förlåt mig. Det är ju inte dig jag ska analysera utan jag ska ju berätta för dig vem jag är. Ja, ja.

    Den första gången jag blev medveten om min existens var för länge, länge sedan. Ibland tror jag faktiskt att jag är lika gammal som människan själv, men det är omöjligt för mig att veta. Jag har varit med om det mesta man kan få vara med om i en livstid, jag har sett mer än vad en vanlig människa tål att se och det jag har sett genom åren skulle få dig, en vanlig människa, att inte vilja leva mer, jag lovar. Det jag har sett beror på att människan är den hon är och inte på mig.

    Människan, förstår du, är ett av de vidrigaste djur som har skådats. Jag hatar människan, hon är en skenhelig varelse som kan döda och hata med vänster hand och föda och älska med höger hand och allt detta samtidigt. Människan är så komplex till sin natur att det bästa vore om hon försvann från jordens yta. Tyst, det är jag som talar. Nu blev du allt förvånad va? Det trodde du inte? Jag har förmågan att läsa människors tankar förstår du, så det är bäst att inte tänka. Blev du rädd nu? Jag ser det förstår du. FEGIS. Jag vet, jag är en elak jävel. Det bara är så. Luta dig tillbaka så ska du få se något. Blunda hårt.”

    Avrättningar, död, tortyr, skrikande människor, blod, exkrementer, lemmar, våldtäkter. En aldrig sinande grymhet far förbi mina ögon i ett ofattbart högt tempo. Hela människans historia på några sekunder. Instant history. Korstågen i mellanöstern, européerna i Amerika, hungern och liken som följde på ryska revolutionen, gravarna i Kamtjatka och den ryska frusna tundran. Högarna av människolik i Tyskland under första halvan av nittonhundratalet. Andra händelser från historien far också förbi mina ögon, bilder växer i mitt huvud, händelser som idag inte har några namn, lika vidriga som allt annat som har hänt, men då dessa händelser är av en så hög ålder, har den fallit ut ur historiens minne.

    Det tar inte slut, det är så verkligt och skrämmande det jag ser, att jag till och med kan känna lukten av det. Av blodet som sprutar ur den halshuggnes helt öppna artärer, känna den sötaktiga lukten av sjukdom och död. Jag kommer på mig med att tänka att det luktar gott, man vänjer sig snabbt vid den ljuva söta smaken. Som en motvikt ser jag änkorna, de föräldralösa barnen, de uppsvällda magarna, svältens offer, de stora frågande ögonen. ”Varför?” är det tysta skriket som förföljer människan och dess segrare under århundradens gång.

    ”Det är inga ljuva bilder, eller hur? Jag vet, jag var där, jag såg det, jag hörde skriken. Jag kan också känna smaken av våldet och döden, smärtan som försiggick och kom efter. Den samtidiga känslan av makt och intighet. Efterrätten smakar alltid bättre, eller hur? Den där lilla söta kicken som får fart på energiproduktionen i kroppen, det livgivande. Vad är det? Din ambivalens, jag kan känna den, motviljan, men samtidigt nyfikenheten. Man vänjer sig eller hur? Eller gör man det inte? För mycket får hjärnan att koppla ur. Gäller alla. Skulle du kunna? Nej, jag skall inte plåga dig, inte fresta dig. Det finns andra sätt att ta reda på hur du skulle ha gjort. Ingen kommer undan förstår du. INGEN.”

    Jag sitter där alldeles lamslagen, kan inte röra mig, kroppen likaväl som tankarna är låsta på en enda sak. Död, iskyla och död, död och åter död. Smärta och sedan tomhet. Slutet. Ingenting mer. Oändligheten i tid och rum, det ofattbara, men ändå så påtagliga. Jag kan känna att han släpper mina tankar, ger mig utrymme till mitt eget rum. Min hjärna är min igen, jag börjar fundera på vem han är, egentligen. Av allt jag har fått veta och sett så här långt, har det inte fört oss närmare varandra, snarare tvärtom. Det är som om han vill stöta bort mig och inte ge mig någon ledtråd till hans sanna jag, det är som om jag stöter bort mig själv. Under mina funderingar kan jag återigen känna hur hans tankar och bilder börjar fara runt i mitt huvud precis som om de var mina egna, visas som en projektorbild på min näthinna.

    Det är då jag på något sätt förstår vem han är, bryter mig loss från hans tankar och allt stämmer så bra med vad han berättat. Han föddes som en projektion av oss själva till att vara en spegel för mänskligheten. De som avlade honom var vi själva, mamma var hatet och pappa kärleken och blandningen har gjort honom till en farlig man, lika kluven och farlig som mänskligheten själv. Jag försöker smygtitta på honom där han sitter snett till vänster framför mig, begriper att han kan få mig att göra det jag inte vill göra, han kan få mig att känna det jag inte vill känna, han kan till och med få mig att se det jag inte vill se, och det jag allra minst vill se här och nu är en bild av mig själv då jag ännu inte är beredd att se vem jag verkligen är.

    Jag ställer mig frågan om detta är det enda han kan, att visa vilka vi människor är utan att visa sig själv? Jag lyfter blicken, på något sätt ser jag honom trots att det inte ska kunna gå, men bilden är så skrämmande vacker att jag inte tror på det jag ser; ”…och förlåt oss våra skulder …”. Hur skulle han kunna vara någon annan och hur skulle han kunna visa mig andra bilder? Hur skulle vi människor ha orkat överleva utan honom, utan någon att lasta över vår börda på? ” … utan fräls oss ifrån ondo.”

    Hur orkar han?