SkrivPuff 344 - Om en förfalskning (eller att vara falsk)

    Jag står och ser på honom, Kallvanius. Det är vårt tredje möte den här veckan men det här gången är det annorlunda. Jag har fått nya insikter om livet, sett saker som bara ett fåtal människor sett förut. Jag har sett mänsklighetens historia, jag har sett människans födelse och samtidigt min egen död. Sådant gör vem som helst stark.
    - Och här står vi, säger jag.
    Mannen står där i sin svarta rock, sin vita krage och sitt gråa hår. Han håller händerna knäppta på sin mage och ler.
    - Lovad vare Herren, svarar han. Gud ske pris i sin härlighet.
    - Gud finns inte, svarar jag. Jag har sett det gudomliga och jag har varit i paradiset. Det som vi kallar Gud finns bara i vår fantasi.
    Mannen som står framför mig börjar plötsligt skratta. Högt och ljudligt skrattar han, men det är inget skratt som gör någon glad.
    - Du klentrogne, säger han.
    Kallvanius vill gå, jag känner det, så jag projicerar en bild i hans huvud. Han stannar och vänder sig om.
    - Det är omöjligt, säger han och går ner på knä. Det är inte sant.
    Hans gnällande får mig att släppa honom. Jag vill inte plåga någon människa, inte så som Kallvanius och hans gelikar har plågat människorna genom tiderna i Guds namn.
    - Vem är du, frågar jag honom. Jag vill veta. Varför tror du som du tror? Vad får dig att bete dig som du gör? Varför beter sig din gud som Djävulen själv?
    Hans gnällande får mig att släppa honom för ett ögonblick. Jag samlar kraft och tänker på den unga vackra kvinnan och hennes barn. Att se dem båda framför mig ger en sådan obeskrivlig lycka i bröstet. Kraften kommer inifrån säger de som vet och jag kan inte mer än att hålla med. Varifrån får sådana som Kallvanius sin kraft? Varifrån kommer Djävulens kraft? Hur kan de negativa känslorna få lov att ta överhanden? Vem har rätt att tala om för andra att det är det negativa som råder? Allt detta vill jag att Kallvanius ska svara på, men han ligger framför mig som en stryktäck hund, oförmögen att svara på några frågor överhuvud taget.
    - Jag är inte en elak människa!
    Jag vet inte vad som händer men helt plötsligt står den unga vackra kvinnan bakom honom. Jag ser henne le åt mig, men om Kallvanius ser henne vet jag inte. Hon sätter ett finger framför sin mun vilket får mig att inte säga något mer utan bara att lyssna.
    - Prisad vare Herren!
    Kallvanius ansikte lyser plötsligt upp och ögonen får liv. Han reser sig upp och står åter stolt och stark framför mig, ser på mig och ögonen glöder av det hat han är tillsatt att sprida här på jorden. I kärlekens namn. Amen. Plötsligt är den unga vackra kvinnan och jag återigen tillsammans, förenade i tiden som är mellan nu och då.
    - Även sådana som Kallvanius måste få finnas, säger hon till mig. Alla har ett syfte. För balansens skull.
    Jag ser på henne och på det lilla barnet som klänger på hennes höft. Hela hennes varelse utstrålar en sådan styrka, vilket skänker alla som har förmågan att se henne, att få vara med henne en tröst utan slut. Den lille pojken rör sig, öppnar sina ögon och ser på mig. Skrattar sitt klingande barnskratt vilket påverkar oss alla till det bättre.
    - Jag är lycklig med dig, säger jag, men inte lika lycklig som med Maria, för henne älskar jag.
    Den unga vackra kvinnan släpper mig, låter mig komma tillbaka till där jag var förut, där jag och Kallvanius finns.
    - Herren vare lovad, säger han nu leende. Gud ske pris.
    Hans ögon har en lyster som aldrig förr och hans röst är oändligt mycket mildare, som om hela han har genomgått en plötslig förvandling. Den unga vackra kvinnan med det lilla barnet sätter återigen fingret för sin mun, ber mig att inte säga något utan bara att observera. Samtidigt hör jag henne.
    - Du ska inte ta allt för givet. Allt kan förvandlas och allt kommer att förändras bara man tror tillräckligt på människans egen helande kraft. Tro på det, tro på allt det vackra, tro på Maria, så kommer allt att gå dig väl.
    Vi står där bredvid varandra, Kallvanius och jag och tittar in i natten.
    - Hör, säger Kallvanius, ett barnskratt som klingar.
    Han vänder sig mot mig, ler så där äkta och smittande som bara vissa kan. "Då är det sant som hon säger", tänker jag. "Kan Kallvanius höra barnets skratt, då regerar inte det onda här på jorden, då kommer kärleken att regera för alltid." Kärleken behöver hjälp för att överleva, inget är för evigt om man inte gör det evigt, och allt behöver stöd och skydd för att kunna överleva, så även kärleken.
    Jag står kvar ett tag och lyssnar på skrattet som sakta och bekvämt rullar genom gränderna. Kallvanius gick på små söta moln nedåt vägen. Han skulle väl hem till sig antar jag, så jag står ensam kvar. Det tysta och glädjerika höjer sig över stadens konstanta brus och skänker en trivsel och glädje bara man tar sig tid att lyssna efter den. På vägen som går ditåt trängs åter biltrafiken, människor knuffar ofrivilligt varandra som myror på en myrstig, på väg någonstans. Jag tänker på Maria, längtar och vill hem till henne. Till slut rör även jag på mig.