SkrivPuff 348 - Om att smyga

    - För helvete, sa jag till Putte. Du beter dig som en elefant i en porslinsbutik.

    Vi var ute tillsammans med Sheriffbruden för att få en kurs i den ädla konsten att smyga. Den nobla damen hade tagit ut oss för en övning mitt på ljusa dagen i den stolta staden Norrköping. Det vae november, det var disigt och det var grått. Dagen skulle om två timmar gå över i skymning, mörkret skulle lägga sig över staden och alla små kloakråttor skulle bli synliga.

    - Det är då vi slår till, sa Sheriffbruden, då är de som svagast.

    Vi ställde oss bredvid Matteusskolans ingång och väntade på vidare order från Sheriffbruden. Ett fönster öppnades på den gulbruna fasaden och ett huvud stacks ut.

    - Försvinn era jävla fyllon, skrek det. Om ni inte drar från skolgården öganoböj, ska jag ringa polisen.

    Shreiffbruden var inte sen att dra upp brickan ur bröstfickan och ropade tillbaka.

    - Polisärende. Det är bara att ta det lugnt.

    Strax efter hon hade skrikit polisärende gick klockan igång i lokalen, dörrarna öppnades och en mängd 7-10 åringar strömmade ut på skolgården, ungefär som när spygatterna tömmer sitt innehåll tillbaka till världshavet under en storm. Detta fick mig genast att tänka på en händelse under en färd mellan Nova Scotia och Reykjavik sent i november det året. Vi hade råkat in i den värsta storm man kan tänka sig, vågtopparna var dubbelt så höga som M/S Friipi, skutan som gick med färskvaror veckovis till den vita ön. Vi gick ut en fedagkväll, lastade och klara och, som kaptenen sa innan överfarten, vi förväntade oss en lugn och behaglig resa. Under den andra natten for vi alla ur våra bäddar och slog oss rejält när den första vågen sköljde över oss. Alla utom jag for ner i lastrummet för att kontrollera lasten, själv var behjälplig med att se till att det som stod snurrat på däck inte var i vägen för någon. Tyvärr så öppnade sig femtio lådor med äpplen simultant när fören slog hårt i en våg, äpplena for ut och slog omkull ett par matroser inklusive mig själv. När jag kom upp på knäna, efter att ha fastnat med ena benet i en spygatt, såg jag resten av äpplena fara samma väg ut. Hade inte situationen varit så allvarlig som den var, hade vi nog uppskattat det hela bättre.

    - Det är dags, skrek Putte och pekade på Sheriffbruden som slog sig fram i ungskocken.

    - Hoppla, skrek jag tillbaka. Sadla hästarna och iväg!

    Att smyga är en konstart i sig. Sheriffbruden hade sagt att det gäller att vara synligt osynligt. En som är en fena på att smyga är Putte. Han beter sig bara som den människa han var för fem år sedan, det vill säga han beter sig den lodis och lågst människa stående han var. När man super och beter sig är det ingen som ser en, det vet jag av egen erfarenhet. Jag vill inte vara en sådan människa längre, men Putte har inga större problem med att gå tillbaka till den verklighet han levde i på den tiden.

   Sheriffbruden gick framför och vi följde efter. Vi skulle in på bakgården till huset på Abel Beckers gata där en av hennes kolleger bodde. Det var tredje huset på vänster hand från Bergslagsgatan räknat, det gula med de spröjsade fönstren. Övningen gick ut på att ta sig in på bakgården utan att kollegan upptäckte oss, trots att han visste vi skulle komma. Allt såg lugnt ut, ingen var hemma enligt min enkla mening, så jag tog mig runt hörnet och knallade rakt in i famnen på den jag absolut inte ville se. Två sekunder senare var jag ihopbyltad med handfängsel på ryggen och stirrade in i en vägg men order om att hålla truten. "En ute, två kvar", tänkte jag och kände tillförsikten växa.

    En svärande och morrande sheriffbrud kom snart samma väg som jag själv. Hon såg inte glad ut det lilla livet, men vad skulle hon göra? Detta var något hon skulle få äta upp under de kommande åren, var så säker på det.

    - Lyssna, sa hon efter ett par sekunder.

    Ett jävla liv hördes från gården och den kollega till Norrköpingpolisens vackraste kom farande in där vi satt med handfängsel på ryggen och en småputtrande Putte kom efter.

    - Lätt som en plätt, sa han och log med hela ansiktet. Ska vi ta en pilsner hos turken innan kvällens vedermödor. Han där lovade att betala.

    Putte pekade på en bedrövad själ, och vi kunde till slut inte låta bli att skratta alla fyra.

    - Nu låter vi udda vara jämnt, tyckte hon, och dränker oss i en pilsner.

    Och så fick det bli.