SkrivPuff 349 - Om att ta vara på ett tillfälle

    Maria går framför mig på vägen. Vädret är vackert, det är ganska så folktomt denna tidiga lördagsmorgon i början av sjuttiotalet i en stad inte långt därifrån vi bor nu. Bebyggelsen är låg, ljusgul till brun och fyrtiotal. Det är tidigt i maj. Jag följer henne lite försiktigt och på avstånd, vill inte skrämma henne då vi ännu inte har lärt känna varandra och då hon fortfarande bara är ett barn.

    Den unga vackra kvinnan med de klarröda läpparna och det långa bruna håret rekommenderade mig inte att göra så här.

    - Du vet aldrig vad du får veta, sa hon. Du vet inte heller om du vill veta det du får veta.

    - Jag bara måste veta, svarade jag. Vad händer om jag inte vet? Vad är alternativet?

    Att veta är ett krav för att kunna förstå och om jag inte förstår kan jag inte heller begripa varför. "Det är en sådan enkel matematik att till och med ekonomer och statsvetare borde förstå", tänker jag.

    - Det är mitt val.

    Maria kommer fram till en park, en lummig grön oas mitt i den svarta, skitiga gulbruna asfaltsdjungeln. Jag ställer mig på sidan om och tittar på henne. Hon är sig lik, man kan redan nu se att detta kommer att bli den kvinna jag idag är så oerhört förälskad i. Maria sätter sig på kanten till sandlådan, ser sig omkring som om hon väntar på någon. Efter ett tag kommer en liten pojke i tvåårsåldern fram till henne. Lite stapplig i gången är han fortfarande, men äppelkinderna lyser och skrattet är så där smittande. Han räcker över en hink och spade, tar henne i handen och vill att hon ska följa med. Den lilla pojken pekar på en bänk där en ung vacker kvinnan sitter, knallröda läppar har hon och ett mörkt svallande brunt hår. Den unga kvinnan vinkar till dem båda, ler och ser tillfreds ut.

    Jag går en omväg runt parken och kommer upp bakom henne. Sätter mig bredvid henne.

    - Så, du var bara tvungen att följa med?

    - Det som har hänt har hänt, det är inget jag kan göra något åt. Och hur vet du att jag inte fanns här redan då? Då det hände första gången? Hur vet du att jag har följt dig och inte tvärtom?

    Hur ska jag veta det? Det som har varit, har varit, som man brukar säga. Du får bara en chans här i livet. "Carpe Diem", tänker jag. In genom grinden kommer en man, jag tittar upp och råkar få solen mitt i ögonen som tillfälligt bländar mig.

    - Kom med mig, säger han till mig. Detta är inte meningen ...

    Jag reser mig upp och följer efter mannen då jag inget annat kan göra. Sådan makt har han över mig och alla. Den lilla lummiga parken är större än vad man kan tro. Träden vidgar sig och till slut kommer vi fram till en liten sjö. Den lilla sjön ligger blåblänkande framför oss, en liten klippvägg reser sig till höger om viken och vi går upp på den. Uppe på klippan är det en vidunderlig utsikt över hela sjön och dess holmar och små öar.

    - Sätt dig, säger han. Vi måste prata.

    Upp bakom oss kommer den unga vackra kvinnan med det lilla barnet. De sätter sig ned, pojken verkar trött och lägger sig ner bredvid henne. Somnar strax in i den ljumma vinden.

    - Se, säger mannen.

    Han pekar ner mot stranden där Maria kommer gående. Hon verkar glad, har en påse i handen som hon slänger ner på backen. Runt henne är det fullt av folk, det är lördag i mitten av juli och vattnet är varmt. Alla badar och solar med hjärtans lust. Maria byter om till badkläder och springer ner mot vattnet. Någon skriker och alla stannar upp, fryser i sin rörelse och allt blir tyst. Tyst som döden. Kallvanius står på bryggan och höjer sin hand. Han vänder sig om och pekar upp mot oss där vi sitter. Han projicerar bilder i mig, bilder på Maria liggande på mage i vattnet, Maria liggande på botten av sjön med fiskar simmande ut och in genom hennes kranium, bilder på hennes begravning, bilder på hennes föräldrar som jag aldrig fick träffa.

    Jag ser mig omkring, ser på den unga vackra kvinnan som plötsligt har blivit gammal och grå. Mannen man inte kan se i ögonen finns inte längre kvar, barnet har försvunnit. Den före detta unga vackra kvinnan kraxar.

    - Man kan få se mer än vad man vill se.

    En blixt ljungar över himlen och regnet piskar alla som är närvarande, var närvarande då och nu och någonstans i min fantasi. Eller nu och här? Kallvanius skrattar och älskar regnet. Älskar åskan och dundret.

    - Hör Guds röst, skriker han. Domen över alla syndare.

    Regnet slår så hårt att alla de förstelnande kropparna börjar brytas och sönderdelas framför mina ögon, men mig påverkar det inte. När jag ser hur Maria börjar brytas sönder framför mina ögon börjar hela min kropp att skaka, de känslor som finns i mig kokar och jag känner hur hela min kropp på något sätt börjar sväva. Maria vänder sitt ansikte upp mot mig, hennes ögon skriker efter hjälp och jag kan inte och jag får inte. Tiden sätter stopp för det. Det som har varit har varit och kan inte göras ogjort. Det som är, det är och kan bara förändras här och nu. Marias röst ljuder i mitt hjärta.

    - Det är inte det här du ser, säger den.

    Hennes röst får mig att se genom tiden, se det falska i dåtiden och det sanna i framtiden. Se den lycka som jag känner med henne och den lätthet jag bär henne med mig i nutiden. Nu och här. Det är det som gäller. Att nu lägga grunden för framtiden, vår framtid och vår gemenskap. För nu och för alltid.

    - Lär dig att ta tillvara tillfället, säger den unga vackra kvinnan med de klarröda läpparna. Det enda rätta tillfället är nu. Inte då och inte i framtiden. Sen är försent  och då är en missad möjlighet.